Jag vaknade och skulle gå från ett rum till ett annat, var smått nervös och lade därför viss fokusering vid hur jag rörde mina ben. Aldrig tidigare har jag känt mig så lik Kalle Stropp.
Bakgrundsinformation:
1.) Förra veckan hade jag några panikartade körlektioner inbokade vid 18.00. Det tyckte jag var skönt. Min körlärare som "aaaaldrig är sjuk" blir sjuk. Jag får dock körlektioner på min lunch. Jag blir utan lunch och har aldrig misslyckats mer med att gå upp i vikt.
2.) Vår bil lägger av. Den går inte att starta. Det känns harmoniskt. Mammas agerande är lika hysteriskt som mitt inre. Hon hyr en bil över helgen. En Ford.
3.) Min sista körlektion ska äga rum under måndag kväll. Min körlärare är sjuk. Jag har ingen lektion dagen före min uppkörning. Jag får en lektion en timme före ödets timme. Då har jag fortfarande ingen aning om hur man sätter på parkeringsljuset.
Uppkörningstiden kommer. Jag har målat upp det värsta skräckscenariot jag kan tänka mig för att bli positivt överraskad; Peter Eriksson, tidigare känd som språkrör för Miljöpartiet, tycker att Almedalen är kommersiell skit och väljer att rycka in som semestervikarie på Vägverket. Han tycker att bilar ska utrotas och jag är körd innan jag ens startat bilen.
Min uppkörningsmänniska är trevlig och jag känner mig trygg. Han ber mig kolla under motorhuven och all min manlighet försvinner i samma stund ordet påbörjas. Jag mumlar någonting om olja, spolarvätska och vatten men vet egentligen inte mer än att jag om jag någonsin får körkort kommer att ha snabbnummer till en bilverkstad. Jag tror att jag har kuggat. Jag kör. Hem till mig. Vi bor på en återvändsgata och jag måste uppenbarligen vända för att komma härifrån.
Jag kör. Jag backar in på en parkering. Jag pratar om böcker. Om att den enda jag kan sälja är den enda nyutkomna jag läst men att den har sålt slut och att jag inte är så bra på mitt jobb. Jag kör. Jag backar runt ett gathörn och tror att en brunn är trottoarkanten och att jag har kuggat.
Jag kör. Jag kör en gammal väg och lyckas nästan totalhaverera genom att köra på det fånigaste vägarbetsfordonet jag någonsin skådat - som för övrigt verkar ha till uppgift att klippa gräset men använder hela den asfalterade vägbanan till det.
Jag kör. Den statsanställda och jag klagar på vissa farthinder.
Jag kör. Jag får kärringstopp. Jag startar igen. Med handbroms - för i Ulricehamn lutar backarna i genomsnitt 90 grader.
Jag kör. Tiden är slut. Jag ska parkera och kör på trottoarkanten. Han säger "Grattis" och jag tror att han är ironisk över att jag lyckades kugga på det absolut sista momentet.
Jag sitter still. Han kryssar i en JA-ruta men jag förstår inte att det innebär att jag har fått körkort. Sedan skakar han min hand och jag slås av instinkten att jag nog ska krama honom.
Sedan går jag ut. Ser min gamla körlärare och kommer på att jag förmodligen borde verka mindre lugn, så jag hoppar lite och viftar med pappret. Sedan hoppar jag lite till och fortsätter göra så resterande del av dagen. Jag kör hem mamma och tar bilen till jobbet. Då får jag frågan om jag försovit mig. Klockan är 12.00.
Under hela dagen går jag omkring med de fånigaste av leenden till dess att jag istället får en smärre ålderskris. Jag måste typ liksom ta ansvar och grejer nu typ. "Jag tar bilen till jobbet och åker hem för att luncha." Men jag är inte bitter. Det är Peter Erikssons uppgift.
Jump in my car, I wanna take you home
Mmm, jump in my car, it's too far to walk on your own
No thank you sir
Ah, c'mon, I'm a trustworthy guy
1 kommentar:
Grattis Johanna!
Skicka en kommentar